1.
(vardagligt) våpig kvinna; slinka, slampa, sköka 1914: En dåres försvarstal, August Strindberg: »Vad är det för sjana du går och drar med i stans omgivningar?» 1927: Systrarna Rondoli, s. 42 (Almqvist & Wiksell), Guy de Maupassant (översättning av Karl Asplund): Jag tänker inte stanna här tre veckor och se på hur du hånglar med den där schanan.
2.
(ålderdomligt) gammal och oduglig kvinna 1897: Skollärare John Chronschoughs memoarer från uppväksttiden och seminarieåren, August Leonard Vondeson: Hans »krösen» voro alltjemt för många och för goda att plockas bort af hvilken sjane eller sjana till fattighjon, som ville, utan så mycket som tack.
3.
(ålderdomligt) enfaldig, smått fånig person[1] Varianter: schana, sjanta, sjane, skjana, skjanta, skjane
4.
(ålderdomligt) sätta näsan högt i vädret 5.
(vardagligt eller dialektalt, västgötska) tanklöst, oroligt, förvirrat eller i förvåning glo eller stirra på ett fånigt sätt